NEVER REGRET SOMETHING THAT ONCE MADE YOU SMILE

Vi har precis tagit oss igenom februari och jädrar vad fort det har gått. Så här är lite som jag har präntat ner under sagda månad.

→ Jag lyssnar på Mumford & Sons låt Ghosts that we knew och mornar mig.

→ Har ny mobil och kan äntligen sluta bära runt på en powerbank.

→ Börjat läsa ”Det lilla bageriet på strandpromenaden”.

→ Lyssnar på Shoreline och älskar att det har snöat. Känner snöflingorna mot mina kinder och kisar av snöfallet.

GJKM5547.jpg

→ Fnissar när människor säger Svealand men syftar på Sverige och jag kontrar med att jag är i Götaland.

→ I stället för att låta Netflix hoppa till nästa avsnitt stänger jag av och läser några sidor i Tio lektioner i matlagning som jag strategiskt placerat i soffan.

HKVP6451.jpg

→ Skrattat riktigt gott åt ”Keep calm and curry on”.

→ Vaknat tidigt en lördag och begett mig till ett träningspass.

→ Jag har varit på mitt nya jobb i sex veckor nu och har håvat in så mycket bra feedback.

Processed with VSCO with m5 preset

Februari hörni, en riktigt fin månad. Och vad snabbt den gick förbi.
Och så något som jag har längtat efter att säga: HEJ MARS, VÄLKOMMEN.

Annonser

KRYPTONITE

Året var 2009.

Jag och Karin hade precis anlänt till Vässarö. En ö i Stockholms skärgård. Vässarö, Scouternas ö. Det var i början av juni och vi skulle vara där till mitten av juli. Det var vår första sommar på Vässarö.

Fyra dagar efter att Karin och jag kommit till ön dök hon upp. Kajsa. Det var början på en fantastisk vänskap.

Karin och jag hade tänt lampan över Kajsas bädd. Vi skulle dela rum i Kulan nedre höger. Kajsa jobbade som bagare, jag var på Intendenturen och Karin var i köket.

Vi har varit bästa vänner sedan 2009. Jag, Karin och Kajsa.

Vi har spelat Die Motherfucker die på hög volym i kapellet. Vi har dubblat på dass. Vi har kramat om varandra så hårt vi bara kan. Vi har morgonmyst och lagt oss alla tre i en säng och lyssnat på varandras andetag. Vi har legat i en hög på det iskalla golvet i kapellet, alla i Converse, och hållit varandra i händerna. Vi har gråtit tillsammans.

Ingen kunde separera oss. Och ingen kan skilja oss nu heller. Vi må inte ses så ofta nu för tiden men vi alla är med i varandras grund. Vi är grundpelare för varandra.

Det är kärlek det.

img_1184-1

HEJ OCH VÄLKOMMEN TILLBAKA

Hej finisar.

Jag bestämde mig för att flytta min blogg hit. Här mår vi bra, bloggen och jag.
Jag har arbetat min åttonde dag på mitt nya jobb (när ni läser detta är det början av min nionde dag). Och det är så roligt och jag har så många trevliga kollegor.

Lovar (och vill!) att börja blogga mer regelbundet igen, det blev en ofrivillig paus i och med nytt jobb och behovet av mycket sömn.

Och för att detta inlägget inte bara ska vara text så lägger jag in tre bilder från de senaste två veckorna. 2017 har höjt spänningen rejält.

Processed with VSCO with f2 presetEn utsikt under en promenad för någon helg sedan. Se så fint det är med horisonten och snön på taken.

Satt invirad i min fina filt och drack kaffe och kollade på Bones. En första-dagen-på-jobbet-avklarat-selfie, jag var så sjukt glad, peppad och ivrig.

Vi syns snart igen darlings. Många kramar till er.

INGRID 2.0, YOLANDI AND SQUASH THOSE EMOTIONS

Nere i Portugal kom mitt rätta jag fram, vi kallade henne för Ingrid 2.0 till en början. Ingrid 2.0 försvann aldrig, det är nästa version av mig själv, en utvecklad, gladare och roligare version. En version jag föredrar att vara.

Under mina veckor i Portugal fick jag många fina komplimanger, här är tre stycken:

There’s something with your eyes.

You got me.

Look at that Swedish smile.

Tre olika människor sa detta till mig. Så öppet, vänligt och fint.
Jag stod ut ur folkmassorna, människor stoppade mig längs gator och sa att jag har samma frisyr som Yolandi i Die Antwoord.

Dagen jag åkte sa Kaitlyn att ibland möter man människor som är precis som sina kompisar därhemma. Och ibland möter man människor som inte är som någon annan du någonsin träffat. Jag var det sistnämnda. Detta gjorde mig så otroligt glad för keep in mind att under hela min tid i Portugal har vi skojat om att Kaitlyn har ett hjärta av sten. För hon avskyr att mysa eller kramas, därav hjärtat av sten.Kailtyn har även sagt:

Squash those emotions like they are ants.

Kaitlyn håller på att blogga vecka för vecka om sin tid i Portugal. Jag dök upp i hennes andra vecka och såhär skriver hon:

His leaving certainly left a hole in the gang that we declared would be impossible to fill… along came Ingrid: bubbly, emotional, excitable Ingrid. Worlds apart in personality (and gender) from Victor… Ingrid was one beautiful addition and would be sticking with me at Amar for the rest of the season.

Jag dyker upp i både vecka sex:
https://pennilesstravels.com/2016/11/18/week-6-ingrid-2-0-and-hip-hop-jesus/

Och i vecka åtta, som var min sista vecka i Portugal:
https://pennilesstravels.com/2016/11/20/week-8-red-wine-and-wind-down/

Hon har en given plats i mitt hjärta.

MINA TANKAR JUST NU

Jag har bytt till vanliga strumpor från att ha haft ankelsockar eller varit barfota, och de vanliga strumporna skaver. Det är så rackarns mycket höst för mig, när jag måste stänga in mina fötter. Jag är tillbaka i Sverige och känner att jag inte passar in. Vilket i och för sig gör mig lycklig, riktigt lycklig.
Men att vakna på morgonen och inte som vanligt vända mig om och kolla om Kaitlyn ligger i sin säng.
Att inte vakna av att någon av de andra kommer in sent, eller tidigt.
Att inte vara stoked efter en fantastiskt surfsession.
Att här inte finns några Pastel de Natas.

Jag och Kaitlyn.

Jag ler mer. Ler åt människor jag möter. Jag är mer öppen. Öppen för konversation. Hur lätt det är med kontakt med människor.
Jag är i min bästa form någonsin. Jag försöker hålla kvar den men känner att den sakta rinner mig genom fingrarna.
Men jag tränar och är superstark och fierce.
Jag öppnar ögonen varje morgon och saknar Kaitlyn och Linnea.
Kaitlyn som älskar Ingrid 2.0, Kaitlyn som ingen kan tygla, Kaitlyn som alltid går ut i vattnet om hon har våtdräkten på oavsett hur stora vågor det är.
Linnea som älskar att dansa, Linnea som jag ofrivilligt råkade bli en hustler med flera gånger, Linnea som alltid skrattar och säger ”Ingriiiiiiid, hur hamnade vi här!?”.

Jag, Linnea och Shana drack G&Ts min sista kväll.

Att vara tillbaka. Tillbaka kopplat till plats, inte till personen jag var. Jag är en helt annan människa. En gladare människa. Lycklig.

Jag har inte varit lycklig på över ett år. Jag var ledsen, frustrerad och trängd. Jag la ner alldeles för mycket energi på människor som jag ändå inte fick något tillbaka av. Jag greppade efter halmstrån. Och när jag fick tag så ville jag för allt i livet inte släppa taget. Jag glömde bort att jag är den viktigaste. Att det är jag som ska må.

Och som jag mår nu. Sjukt bra, fantastiskt och nyfikenheten är tillbaka. Alla dagar är bra dagar och det viktigaste är att vara nyfiken. Så det är jag. Nyfiken på vad som kan hända varje dag. Jag utmanar mig mer än någonsin och känner att: fy fan vad allt är bra.
Alla dagar är jag inte Super-Ingrid men betydligt fler dagar nu än för tre månader sedan.

Låt oss ta över livet och krama ur allt ur det. För det är du själv som styr vart du ska, vad du vill och hur du tar dig dit.
YES, jag älskar’t.

DEN SKÅNSKA LANDSBYGDEN OCH ATT VÅGA ERKÄNNA NÄR DET SVAJAR

Jag åker över den skånska landsbygden. Känner att allt är på väg att bli bra igen. För de senaste två månader har det inte varit bra.

Jag blir glad av solen, av molnen och av åkrarna som jag swishar förbi. Känner att jag gärna kunde sitta kvar på tåget till Ystad. Trots att jag ska av i Lund.
Nä, jag ska hem och njuta. Njuta av min familj. Och gud vad jag ska tetas, skratta och andas. Jag ska sätta mig på trappan mot uthuset och dricka kaffe med Papa. Känna solens värme och sitta och lyssna på vad han gör nu för tiden. Att min lilla pappa gått i pension, trots att han hävdar att det är semester och att pensionen inte börjar förrän i augusti. Nästa helg är det ett stort party, för mig och mina två fantastiska systrar. Vi fyller 80 år i år.
Alla som har stöttat mig, som sagt att om väggarna rasar och golvet viker, att de kommer direkt. Jag är förevigt tacksam.

MORGONSTUND, GEMENSAMMA TOALETTER OCH VÄRLDENS PRESIDENT

Klockan ringde kvart över fem i morse, morgonstund har guld i mund. Jag slänger benen över kanten. Okej, jag tvekar lite och vill egentligen ligga kvar och morna mig en stund. Men jag vet inombords att det inte kommer vara lättare att gå upp om fem minuter, det kommer vara svårare. Så jag slänger benen över kanten och sätter på radion.
För ett år sedan hade P1 inte varit min självklara kanal men så är det nu. Det är trevligt att bara lyssna på en röst och ingen musik. I morse var det dock inget intressant som sändes när jag steg upp, jag hade hoppats på nyheter men ville inte förlora 15 dyrbara minuter och ställa klockan på fem istället. Dessutom är nyheterna klockan sex mina nyhetsfavoriter, om det nu är möjligt att ha sådana favoriter.

Sedan skiftade det till Ring P1, vilket till min förvåning var ganska roligt. Det pratades om könsneutrala toaletter i New York. En man ringde in och tyckte att alla ska få gå på alla toaletter, för att underlätta köer. Medan en annan man inte tyckte det. ”Det är olyckligt om man har gemensamma toaletter, det minskar liksom flödet om det är kö, vi män gör ju lite snabbare ifrån oss och sen slipper ju damerna titta på när jag pinkar i rännan.” Ja, för könsorgan har människor aldrig sett förut.

En annan man ringer in och säger att hela världen borde ha en övergripande president och programledaren frågar om personen i fråga har någon att föreslå. Mannen som ringt in försöker åtminstone i fem minuter att komma på vad Dalai Lama heter, vilket var sanslöst roligt.

Nu ska jag packa träningskläderna, dricka te och äta kvällsmat och bege mig mot ett ruskigt härligt träningspass.
Tjingeling.