KARLAVAGNEN OCH ATT HITTA EN DEL AV SIG SJÄLV IGEN

Idag har jag känt mig vemodig så jag drog på mig mina löparkläder och gav mig ut.

Jag gick längs vattnet och lyssnade på när vågorna slog in. På det stråket finns det gatlampor som lyser zebra-mönster ner på marken. På samma ställe finns det små lampor i marken så det ser ut som man går bland stjärnor. Högt upp på stolparna böljade vimplarna vackert, så som vågor rör sig. Att det dessutom var stjärnklart gjorde allt ännu vackrare, jag beundrade Karlavagnen medan jag fortsatte framåt.

Jag tog de första löpstegen och det kändes bra.
Ni vet när man känner att benen bär och kan springa hur långt som helst.
Ni vet när benen känns så lätta som bomull.
Ni vet när ni känner gnistan inombords och bara släpper allt annat.
Ni vet när det bara är du, dina andetag och ljudet av grus under skorna.

Jag hade totalt glömt bort det. Jag upptäckte att jag på något sätt har tappat bort mig själv när jag glömde bort dem. Hur allt som finns inom mig rinner av mig om jag så bara får springa snabbt och ljudlöst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s